Cavaliers historia
Cavaliern härstammar från dvärgspaniel. Man har funnit tavlor med motiv av dvärgspanieln från 15-, 16- och 1700-talet även ännu längre tillbaka. Under slutet av 1500-talet fanns dvärgspaniel hos förnäma damer som en typ av värmedyna när de åkte i vagnar. De ansågs även att de lindrade smärta och obehag.
Det var inte förrän på Karl I:s och Karl II:s tid som de verkligen kom till rätta.
Det var Karl II som gav rasen sitt namn. Han införde även regler att rasen skulle få fritt tillträde till alla palats i riket.
Även Karl II:s bror James II gillade också dvärgspaniel men efter hur det hade sätt ut inne i palatsen, blev de omoderna hos hoven och ersattes av moderna Mopsar. Dvärgspaniel blev då istället sällskapshundar hos medelfamiljer och de hade då en dubbel funktion, både som sällskap och som jakthund.
På Blenheim palatset hade hertigarna av Marlborough uppfödning av Blenheim färgade dvärgspaniel.
Enligt en legend kom blenheim spoten till när John Churchill den förste hertigen av Marlborough var ute i strid och hans hustru Sarah satt med en dräktig spaniel tik i knäet och tryckte omedvetet med tummen på den lilla hundens hjässa. När sedan tiken fick valparna hade de alla en röd fläck på det vita mellan öronen. Fläcken sägs ha varit lika stor som hertiginnans tumme.
Både storlek och typ på spanieln varierade mycket under 1700-talet, men trots det så hade alla lång nos och flata skallar.
När man sedan började med hundutställning var det många som började att avla på dvärgspanieln och rasen formades efter tidens mode.
Resultatet av det blev en platt nosad, med hög skalle och långa, lågt ansatta öron.
Man parade troligen dvärgspanieln med Japanese chin. Och det är dagens moderna King charles spaniel. Den blev väldigt populär senare av 1800-talet och början av 1900-talet och de lång nosade dvärgspanieln var då nästan helt utdöda, fast inte helt för dvärgspanieln på Blenheim palatset överlevde men idag finns inte en enda Cavalier kvar på palatset.
Fram till 1923 fanns det fyra varianter av King charles, det var uppdelade i de olika färgvarianterna.
King charles var black and tan, Prince charles var tricolor, Blenheim och Ruby var de ända som har samma namn som i
dagens läge.
Ända fram till1926 var uppfödarna inriktad på de platt nosade typen. Men det var det året som vändpunkten kom, för en man vid namnet Mr Roswell Eldridge från New York var i England på besök. Han blev så besviken att de lång nosade spanielhundarna som han gillade hade försvunnit, att han bestämde sig att försöka rädda den ursprungliga typen.
Han satte en penningpris på 25 pund till den som kunde visa upp en som såg ut precis som dom gjorde på Karl II:s tid. Priset skulle delas ut på Cruft´s som var årets största utställning, under fem års tid och det skulle vara till årets bästa tik och hane.
Tyvärr så avled han under samma år som hans penningpris slutades att dela ut.
De uppfödare som kämpade för platt nosade typen var inte särskilt glada och när sedan det stora priset ej längre delades ut, fanns endas några kvar som verkligen var intresserade av den gamla typen.
Det fanns inte tillräckligt många av den gamla typen så den Engelska kennelklubben ville inte erkänna den som en egen ras.
De få som var intresserade av den gamla typen bildade The Cavalier king charles spaniel Club år 1928. Viktiga personer som försökte att få fram cavaliern var Mrs A Pitt med kenneln Ttiweh, Mrs Jannings med kennel Plantation, Mme Harper
Trois-Fontaines med kennel Fonteney och Miss Mostyn Walker som var både ägare och uppfödare av Ann´s Son.
När rasstandarden år 1928 skulle skrivas, så använde man Ann´s Son som levande modell och man använde även gamla tavlor som hjälp.
De avels hundar man använde förr var hundar som hade längre nos, men som kom från platt nosade föräldrar.
Man använde även Marlborough-spaniel. De tog cirka fem generationer av dessa hundar innan man fick fram cavaliern.
De som var uppfödare hade svårt att få valparna sålda. De valpar de inte behöll själva skänkte de bort och om de fick 2 pund för en valp var det bra. För det var inte många som ville ha en lång nosad King charles.
De som ställde ut sina hundar fick ställa i samma klass som King charles eller i öppen klass för alla raser. Rasen blev allt populärare men var inte godkänd av Engelska kennelklubben.
Cavalier valparna fick registreras som King charles spaniel av den gamla typen. Cavaliern blev en egen ras 1945.
1946 registrerades 60 Cavalierer och 30 år senare 1976 sp var det över 5000 cavalierer som blev registrerade.
De första Cavaliererna i Sverige registrerades 1961 och det var Int & Nord Ch Kingmaker of Ttiweh (bl), Susie of Belgravia (bl), S & DK Ch Allegra of Sunninghill (trf), S Ch Don Diego of Kormar (r), S Ch Sylvana of Restoria (b/t, sr).
Den första Svenska cavalier kullen föddes på våren 1962.
Cavalier är en kunglig hund och 1984 blev den även det i Sverige. För när Victoria fyllde 7 år fick hon en blenheim tik som hete Lyalands Apple Annie men kallades för Sissi-
Speciallklubben för Cavalier (SCKCS) bildades 1972 i Sverige.